Igår var det dags för den årliga hajken, två gånger tidigare har han varit iväg -med blandade resultat. Den här gången hade han verkligen sett fram emot det, han hjälpte till att packa kvällen före, kollade av med checklistan så inget missades och så testade vi att dela medicinerna i en liten dosett denna gången så det blir lättare för honom att försöka klara det själv. När jag hämtade honom på fritids på fredagsförmiddagen var han snabb som en liten vessla, stod och kollade efter mig (jag brukar hämta Cassandra först) när han så mig sprang han och klädde sig, tog väskan - OCH hämtade lillasyster på hennes avdelning, bråttom var det. Vi hämtade lillebror och sedan stod Benjamin för matlagningen då han tyckte det gick snabbare så, tacos blev det. När vi kom upp till samlingsplatsen stelnade han plötsligt till, och såg verkligen bekymrad ut, till och med ledarna reagerade, men det lättade när kompisarna kom. Känns lite vemodigt att lämna honom, det är verkligen jättebra för hans självförtroende om han klarar det, men är lite orolig att han inte ska våga säga ifrån om det är nått.
Vid 20:30 ringer telefonen, och det var Carina, ledaren - innan jag hunnit tänka så säger hon att allt är går bra, ingen fara hon bara undrade en sak över dosetten (lättnad) tydligen hade jag råkat lägga allergitabletten i kvällsfacket och den brukar han ta på morgonen och han tyckte ju klart att det var helt fel. Trots att man tror att han inte har koll på tillvaron så har han verkligen det, (stenkoll) på sånt som rör medicin, tider som ska passas, aktiviteter osv.
Det var så skönt att hämta honom idag och höra att allt gått bra! Carina var helt imponerad - han har verkligen utvecklats jättemycket de senaste åren - hon tyckte det var en enorm skillnad sen den första hajken för 2½ år sen. Han hade varit lite orolig på kvällen och haft svårt att somna men hon hade lagt sig lite närmare honom och kompisen Edward och då kändes det bättre och han kunde somna. Jättekul att höra att dom tycker det går så bra för honom, hon är också medveten om hans diagnoser, och dom bryr sig verkligen - har till och med läst på :) nu går ju Benjamin upp i en annan scoutgrupp till hösten - eventuellt blir det andra ledare men det är inte säkert, hon lovade i alla fall att berätta detta för honom så fort hon vet så han är förberedd.
Det här inlägget vill jag avsluta med ett STORT tack till knislinges SMU-scouter, med ledare - ni är helt underbara!!! mer engagerade, lugna, tålmodiga och hjälpsamma människor får man leta efter - det här är den enda aktiviteten som fungerar för Benjamin, antagligen eftersom det är rätt fritt och kravlöst - och jag är så nöjd!!! Det spelar ingen roll vilka svårigheter man må ha - ni får det att funka i alla fall!
