Eller i vårt fall - det blir aldrig någonsin som man tänkt! Rätt vad det är så kommer verkligheten ikapp en, allt man trodde att man lämnat bakom sig - finns kvar, man tänker kanske inte på det, man känner det inte - men någonstans under ytan så finns det kvar. Så mycket vi gått igenom - det är väl klart att det satt sina spår - och känslorna bara väller fram, kan inte hålla tillbaka, vet inte hur, går det? Om det gör det så snälla berätta hur!
Hur mycket har vi inte gått igenom, hur mycket har vi inte kämpat för att få det så bra som det är nu?! Alla har vi en gräns för hur mycket vi orkar, och min är verkligen nådd, för länge sen - men man bara fortsäter ändå - det är så att vara förälder, i alla fall för mig - man fortsätter så länge det behövs och lite till, man kämpar och försöker vara stark - och blundar för allt annat - det viktigaste är ju barnen! Ända tills man själv inte orkar mer, det går bara inte mer.
Så här är jag nu, vilsen och fullkomligt maktlös! Vad ska man göra, vilket barn ska man välja över det andra? Jag kan inte göra det valet!
Man tror man lämnat allt bakom sig - men rätt vad det är, när du minst anar det - kommer känslorna och alla minnen tillbaka - och där står du - maktlös med tårar i ögonen och vet inte vart du ska ta vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar